Hur många forskarstuderande behöver Sverige?

Utbildar vi tillräckligt många doktorander för att täcka behoven på lärosätena och övriga arbetsmarknaden? Hur varierar behovet mellan ämnesområden? Frågorna diskuterades på en workshop som UKÄ och SUHF samarrangerade den 30 november.

– Vi är relativt osynliga på den internationella arenan när det kommer till forskarutbildning. I övriga Europa är det vanligt att forskningsdelen av forskarutbildningen väger tyngre än utbildningsdelen, medan vi i Sverige har försökt att hitta en hybridform mellan dessa båda. Därför skulle vår röst vara viktig i Europa, sa SUHF:s generalsekreterare Marita Hilliges när hon tillsammans med Annika Pontén, chef för UKÄ:s analysavdelning, inledde den gemensamma workshoppen om dimensionering av utbildning på forskarnivå.

Drygt 100 personer hade samlats på Nalen i Stockholm för att delta på workshoppen. Ännu fler, ca 300, följde den via direktsändning på webben. Intresset var med andra ord stort för frågorna. Kanske har diskussionerna kring forskarutbildningen varit för osynlig även i Sverige, funderade Annika Pontén som även fungerade som moderator under dagen.

Initiativet till workshoppen kom från SUHF:s expertgrupp för forskningsadministrativa frågor. Katarina Bjelke, som är ordförande i gruppen gav en bakgrund till konferensen.

Är det för många doktorander eller för få, varför minskar vissa områden mer än andra, finns det vissa områden som har större utmaningar, är den framtida försörjningen av lärare och forskare hotad? De frågorna har vi diskuterat i expertgruppen och vill nu lyfta på ett högre plan, sa Katarina Bjelke.

Statistik som diskussionsunderlag

Ingrid Pettersson, utredare på UKÄ, presenterade forskarutbildningen i siffror, utifrån den statistik UKÄ tar fram på området. Större delen av statistiken som presenterades hade också skickats ut som ett diskussionsunderlag till deltagarna på förhand. Hon inledde med att säga att antalet doktorandnybörjare har minskat de senaste åren och att detsamma gäller för andelen av svenskarna som påbörjar en forskarutbildning vid 30 års ålder.

Däremot har antalet avlagda doktorsexamina ökat stadigt de senaste 20 åren. Ingrid Pettersson fortsatte med att visa att flest doktorandnybörjare återfinns inom medicin och hälsovetenskap och att teknik är det område som har bäst etablering efter avslutad forskarutbildning; sämst etablering återfinns inom humaniora och konst. Ca 40 procent är utländska doktorander och de finns främst inom teknik och naturvetenskap.

Vi har också konstaterat att postdok är den meriterings­anställning som ökat mest. När vi sätter antalet doktorand­nybörjare i relation till de nytillkomna postdoktorerna ser vi att det skett samtidigt som doktorandnybörjarna minskat från 2013. Vi kan inte säga om det finns ett samband, men det kan vi ju diskutera under dagen, sa Ingrid Pettersson.

Mindre satsning på doktorandutbildning i förhållande till forskningsresurserna

Johan Gribbe, utredare på UKÄ, visade hur kostnaden för en doktorand ökat snabbt i takt med att doktorandanställningarna tagit över som försörjningsform istället för de utbildningsbidrag som tidigare var vanligare och som motsvarade ungefär en tredjedel av vad en doktorandanställning kostar.

Vi kan konstatera att forskningsresurserna ökat mer än kostnaderna för doktorandutbildningen. Minskningen av kvoten mellan dessa båda motsvarar ungefär 1 200 helårsdoktorander, sa Johan Gribbe.

Även Paul Borenberg, ordförande för SFS doktorandkommitté, berörde minskningen och hade räknat ut att vi skulle ha haft över 3 700 doktorandnybörjare förra året om vi hade satsat lika mycket resurser på doktorander som vi gjorde 1996. Istället hade vi 2 900 stycken. Han lockades att dra slutsatsen att viljan till att satsa på doktorander från lärosätenas sida sviktar och funderade sedan över om det är ett problem eller inte.

– Filosofiskt sett handlar det om att Sveriges roll som kunskapsnation minskar. Om högskolans roll är att vara en aktiv röst i samhället och producera kunskap, tycker jag onekligen att det är ett problem att antalet doktorander minskar per capita, sa Paul Borenberg.

Risk för framtida lärarbrist inom högskolan

Staffan Edén vid Göteborgs universitet konstaterade att vissa områden kommer att få svårt med framtida lärarförsörjning som följd av minskningen av forskarstuderande, att det är svårare att analysera näringslivets behov och att vi främst forskarutbildar inom områden som har en låg andel grundutbildning, vilket kan påverka kvaliteten.

Jag skulle vilja att man ser på lärosätenas uppdrag som ett samlat uppdrag, att man behöver ge basfinansieringen som ett samlat anslag för både utbildning och forskning. Det skulle innebära en större rörlighet och möjlighet att prioritera. Så det är det första jag skulle vilja se i Strutförslaget (Styr- och resursutredningen), sa Staffan Edén.

Karin Holmgren vid SLU menade att det måste finnas ett intresse och en efterfrågan för att kunna utbilda både för lärosätenas och arbetsmarknadens behov. SLU:s satsning på industridoktorander, där industrin får vara med och formulera forskningsfrågor, menade hon var ett steg mot en ökad förståelse mellan de båda parterna.

Diskussioner i grupp och panel

I gruppdiskussionerna gick deltagarna på djupet med orsakerna till minskningen av antalet nybörjardoktorander och vad den kan få för följder. Många berörde balansen mellan utlandsrekryterade och svenskrekryterade doktorander. Bland annat ställdes frågan om varför vi inte tar ut avgifter för utländska doktorander, när vi gör det inom grundutbildningen.

I den avslutande paneldiskussionen samlades Ann Fust från Vetenskapsrådet, Joakim Amorim från Stiftelsen strategisk forskning (SSF), Madelene Sandström från KK-stiftelsen, Emil Görnerup från Svenskt Näringsliv och Maria Rosendahl från Teknikföretagen. Det kom att handla en hel del om forskarskolorna som ett alternativ till de vanliga forskarutbildningarna och hur de kan skräddarsys för att passa även näringslivets behov. Även frågor kring om doktoranderna utbildas för en fortsatt karriär inom lärosätet eller för arbetsmarknaden återkom, ofta kopplat till frågan om spetskompetens i relation till generisk kompetens.

Vi har fått väldigt mycket med oss från den här dagen – och mycket mer arbete! I framtiden behöver vi fundera på vilka beslutsunderlag vi behöver. Vi måste även fortsätta att prata med varandra. Det hela handlar inte om att vi behöver vara rädda för en katastrof, men vi ska undvika de förlorade möjligheterna, sa Marita Hilliges när hon avslutade dagen tillsammans med Annika Pontén.

Se filmer och ladda ned presentationer från workshopen om forskarutbildningens dimensionering